Några utvalda sidor från boken Bankerydsbygden i bilder från förr.



Den nyss nämnde Elias Alegren har inte bara lämnat efter sig äreminnen i Bankeryds kyrka utan också bestående minnesmärken ute i terrängen. I gränsmarkerna mellan de senast nämnda gårdarna Granbäck, Ransberg och Flasarp finns nämligen än i dag väl bevarade rågångsstenar, vars uppgift alltså var att utmärka gränserna mellan de olika ägorna. Stenarna är huggna i sandsten, med all sannolikhet från Trånghalla, och bär årtalet 1675. Förutom årtalet återfinns på stenarna initialerna E:A:A:, vilket utläses Elias Andersson Alegren.


I Bankeryds allra sydligaste del mot gränsen till Järstorp ligger socknens största gård, Månseryd. Gården och dess förste kände ägare omnämns i en testamentshandling från år 1315. Detta år pantsatte Johan Bxr nämligen sitt jordagods "Magnusaryud" för att kunna få penningmedel, vilka han i sin tur skulle överlämna till bl a församlingarna i "Jarunxtorp" och "Bancharyud", d v s Järstorp och Bankeryd, och dessa församlingars repektive präster. Ett stort antal släkter förekommer sedan dess i ägarelängden, bl a innehades gården Månseryd på 1660-talet av den förut nämnde guvernören och landshövdingen Johan Printz samt dennes dotter Elsa. År 1676 upprättade sekreteraren Samuel Hammarstedt, adlad Ehrenkrona, Månseryd till säteri, vilket året därpå omfattade hela byn. Några år senare fick säteriet betyget "väl och kostsamt" uppfört. Sonen Erik Ehrenkrona behöll gården till 1730-talet. Bland ägarna under 1700-talet märks vidare landshövding G A Falkengren.


Corps-de-logit på Månseryd, innehållande tolv rum, ett kök och två hallar, uppfördes troligen under landshövding Falkengrens tid på 1760-talet. Byggnaden var försedd med ett tornur av mycket gammal konstruktion. Det var försett med endast timvisare och slog enbart timslag. Lodens fallhöjd från tornhuset till källaren fick klockan att gå med endast en veckodragning. En stilfull parkanläggning öster om byggnaden ner mot Lillåns slingrande sträckning gav Månseryd en mycket förnämlig karaktär. Där fanns också en kvarn för gårdens behov. Ett flertal ekonomibyggnader samt bostäder för anställda kantade gårdsgatan liksom månghundraåriga träd, vilket också medverkade till känslan av storhet över den gamla herrgården, som här ses på två foton från 1924.


Till Månseryd hörde åtta torp och fem backstugor, vilka genom åren bebotts av en ansenlig skara dagsverkare. Sex av torpen finns ännu kvar utmed Björnebergsvägen, nämligen från söder norrut räknat: Nybygget, Kroken, Lunden, Stubbhagen, Norrängen samt Rödjorna. Fotot från ladugårdsbacken på Stubbhagen med kör- och åkerredskap, brunn med ämbar samt halmdösar, är taget vid mitten av 1920talet. Om vardagslivet på Månseryd berättar en gammal ramsa: I Månseryd börjar det dagas på Bygget där sover de än. I Stubbhagen lappas och lagas i Lunden där tröskar de fem. I Norränga va' jag int' inne i Kvarna jag glömde min hatt. I Rödjorna skiter barna inne i Printzeryd så sa jag godnatt.


På de båda torpen Kroken och Lunden var Bankeryds första kända skola inrymd under 1800-talets första decennier, varom G F Lagerström utförligt berättat i boken Minnen. Gustaf Lagerström var namnet på skolmästaren. Han var född 1778 och visade tidigt goda kunskaper i läsning, rätt- och välskrivning samt räkning. Under några år som informator bedrev han självstudier i latin. Dessutom avlade han klockareexamen. I denna egenskap var han bl. a. komministern i Bankeryd behjälplig med nattvardsbarnen vintertid. På somrarna höll han privatskola, först på Kroken fr o m 1800 till 1820, därefter på Lunden - se bilden - åren 1820-1840, där han avled 1841 På "akademien på Lund" mottogs barnen vid fem års ålder, om de kunde tala rent. Antalet skolbarn var omkring trettio, när det var som störst. Lästiden varade ungefär sex månader. Arvodet för att lära ett barn att läsa rent i bok, vartill åtgick tre å fyra månader, allt efter begåvning, uppgick till en halv tunna havre till grisen.


Kolaryd är känt sedan 1559, då Gustav Vasa köpte gården av Henrik Jönsson Gyllensparre. Under de följande två hundra åren innehades Kolaryd av ett stort antal adliga ätter. Så småningom kom byn att omfatta fem brukningsdelar, varav en var förenad med en omfattande kvarnrörelse. Kolaryds kvarn uppfördes i två våningar 1855 och påfördes ytterligare en våning 1926. Ett fyra meter högt vattenfall i Lillån gav drivkraft åt kvarnen året om. Mangårdsbyggnaden byggdes 1909. Kolaryds kvarn, som var ett betydande centrum i bygden under 1900talets förra hälft, innehades åren 1898-1940 av Ernst Johansson. Denne som på bilden ses betrakta en ekstock på väg att förädlas vid den med kvarnen förenade sågverksrörelsen, var mycket verksam såväl inom kommunalpolitiken som inom väckelseoch nykterhetsrörelsen. Bilden visar en interiör från kvarnen med mjölnaren Carl Justusson Hagsjö sysselsatt med hackning av en kvarnsten.




Prinseryds gård, belägen en knapp kilometer söder om kyrkan, är nämnd som skattetorp på 1500-talet, under namnet Primseryd. År 1661 kom landshövding Johan Printz in i gårdens historia, varefter den under lång tid gick under beteckningen Printzeryd. Under 1700- och 1800-talet skiftade gården ägare ett flertal gånger för att 1874 hamna i vallonsläkten Millers ägo. Det var här faktorismeden August Miller i hantverksmässig skala började den verksamhet som senare utvecklats till de moderna industrierna Prinsfors metallfabrik och Bröderna Miller. År 1845 uppfördes på Prinseryd en ny huvudbyggnad i klassicistisk stil, ett av de vackraste och bäst bevarade boningshusen i Bankeryd från 1800-talet. Fotot av Prinseryds ladugård är från 1920-talet. Förutom Millers smedja fanns på Prinseryd också Carl Brolins faktorismedja, vilken med verktyg, ämnen och detaljer räddades åt eftervärlden, genom att fabrikör John Lund köpte densamma och flyttade den till Aledal på 1940-talet. Det unika fotot visar Brolinska smedjan i Prinseryd med mäster själv i dörren.




I Prinseryd låg också Banketyds första- skolhus. År 1839 upplät nämligen dåvarande ägaren, rustmästare P Nyander och hans maka bosatta i Trånghalla, "karaktärsbyggnaden å ofvan nämnde Printzeryd femte derintill liggande trettonhundrade geometriska quadratfamnar utstakad jord" till skolinrättning samt bostad åt en skolmästare i Bankeryd. Denna skola var den första allmänna i socknen och inrättades alltså några år före 1842 års folkskolestadgas genomförande. I samband därmed kom också en skolstyrelse till stånd, bestående av församlingens präst, två adelsmän, två bönder samt två smeder. Skolhuset bestod av en skolsal samt två små rum och kök. Lönen för skolmästaren var förutom bostad och trädgård, dock inte vedbrand, kontant ca 200 kronor samt 50 öre per barn och månad, 25 öre för fattiga på socknens bekostnad. In natura erhöll skolmästaren 3'h tunnor råg samt ett yste. Förste innehavaren av tjänsten som skolmästare i Bankeryd var Gustaf Fredrik Lagerström, son till den förut nämnde Gustaf Lagerström. Han var född på Kroken 1814 och var sin far behjälplig på "akademien på Lund". Efter skolgång i Jönköping tog han en dåtida skollärare- och klockareexamen, varefter han tillträdde tjänsten i Bankeryd 1840. Efter ytterligare studier vid Seminariet i Växjö ville han ha lagstadgad lön av Bankeryds församling. Denna begäran ställde sig emellertid sockenborna kallsinniga till, varför Lagerström flyttade från socknen 1847. Han återvände till födelsebygden 1851 som lärare i Järstorp, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1879. Också en annan offentlig inrättning förlades en tid till Prinseryd. År 1893 föreskrevs, att i varje kommun skulle finnas "lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjäning på det att person som lider af sjukdom som misstänker vara kolera, må kunna genast afskiljas och erhålla nödig vård". Madam Dolk, som var sköterska i fattigstugan, hyrde därvid ut "sin byggning" Lilla Printzeryd - se bilden - som epidemisjukhus för Bankeryds socken. Huruvida detta "sjukhus" någon gång kom till användning berättar inte kommunalstämmoprotokollen.

Vid nyåret 1899 aktualiserades tanken på att bygga ett missionshus i den östra delen av Banketyd. I den västra fanns sedan 1878 ett missionshus, medan vännerna till den fria andliga verksamheten i den östra sockendelen dittills hade fått nöja sig med att låna skolsalen vid kyrkan för andlig uppbyggelse, syföreningsmöten och missionsauktioner. Vid ett sammanträde i februari 1899 beslöt man att bygga ett missionshus vid Prinseryd, vars ägare Aug Miller skänkte fri tomt "för evärdlig tid". En kommitte tillsattes, vari bl a ingick disponent Erik Räf på Attarp. Denne blev också ordförande i det samma månad bildade Sällskapet Bankeryds Östra Missionsförening. Av Räf inköpte föreningen för 600 kronor ett honom tillhörigt missionshus i Spexeryd i Ödestugu, varifrån han flyttat till Bankeryd två år tidigare. Sedan missionshustomten iordningsställts, forslades virket dels med hjälp av traktens lantbrukare, dels med järnväg från Spexeryd till Bankeryd. Det fina slädföre, som rådde den vintern, underlättade transporten i hög grad. Grunden till huset lades av soldaten och grundläggaren G Hjelm, och husets stomme restes av byggmästare W Lind. Körning och pantlangning gjordes av missionsvännerna själva. Målningen av bänkarna utfördes tre år senare av målare J Esping från Lekeryd. Den 14 juni 1899 invigdes missionshuset av den legendariske väckelseprästen, pastor Karl Palmberg i Månsarp, varvid det fick namnet Elim. Ytterligare två präster deltog som talare vid invigningshögtiden, som också innefattade missionsförsäljning. Den 26 november samma år skedde invigning av orgel, vilken inköpts från USA för 350 kronor. Elims missionshus hade från början endast en våning med två samlingssalar. År 1923 gjordes en påbyggnad över lilla salen för inredande av en vaktmästarebostad. Vid det tillfället boaserades och målades båda salarna, och nya dörrar tillkom. Elektriskt ljus hade inletts redan 1918. Elims missionshus användes för sitt ändamål till 1964, då den i detta hus bedrivna verksamheten centraliserades till Missionskyrkan vid Ekeforsvägen. Den missionsförening, sedermera ombildad till missionsförsamling, som hade sitt centrum i Elims missionshus, var ansluten till Svenska alliansmissionen.







På Prinseryds ägor vid vägen mot Granshult byggdes vid sekelskiftet en industrianläggning, som drevs med vattenkraft. År 1918 anlades ett kraftverk vid Lillån, som försåg fabriksanläggningen och de omkringliggande gårdarna med elektrisk ström. Ett par år senare tillkom sågverk och smedja. I mitten av 1920-talet startades på samma plats en s k schoddyfabrik, Prinsfors vaddfabrik. Fotot av Prinsfors fabriker på 1920-talet är taget från Granshult mot öster. Längst till vänster skymtar en av smedjorna på Prinseryds gård. Granshults utfartsväg mot Jönköping gick i äldre tid söderut över Månseryd. Den nuvarande anslutningen till Hjovägen genom socknen, som bilden visar, synes ha tillkommit någon gång under tiden 1800-1870. Den finns nämligen inte med på bykartan 1794 men väl på skifteskartan 1873. Den nuvarande stenbron över Lillån byggdes under åren strax före sekelskiftet.


Granshults by har varit bebodd sedan femtusen är tillbaka. Därom vittnar de talrika fynd av stenyxor, flintföremål m.m. som gjorts. En verkstad för tillverkning av flintverktyg var förlagd till en plats ca 50 m söder om nuvarande Östergården. Den förste kände Granshultsbon framträder ur historiens dunkel vid slutet av 1400-talet. I ett rättegångsprotokoll anges nämligen, att "år 1481 gick tolv man med Erik Svensson i Granshult att han icke begått övervåld". Enligt den äldsta bykartan från 1646 bestod Granshults by av fyra gårdar, ett skatte-, två krono- och ett frälsehemman. Som framgår av kartan var då endast byns inre delar skiftade. År 1718 företogs skifte även av de yttre markerna. Vid 1700-talets slut bestod byn av fem gårdar, och nytt skifte gjordes.






Under 1800-talet skedde en kraftig befolkningsökning i Granshults by, som till slut omfattade tio gårdar, två soldattorp och ett tjugotal backstugor. Inalles uppgick befolkningen till inemot hundra personer. År 1872 fattades beslut om laga skifte, som påbörjades året därpå. Detta skifte, vilket ingalunda genomfördes utan stridigheter, var en omständlig procedur. Byns ägor delades in i inte mindre än 844 jordstycken, vilka vart och ett förtecknades och graderades. Sedan skiftet slutförts beslöts, att tre av gårdarna skulle flyttas ut från bykärnan. Verkställandet av denna utflyttning påskyndades av en åskbrand i byns centrala delar den 4 juli 1874, då tre ladugårds- och uthuslängor brann ned. Bilderna visar två av de gårdar, som fick ligga kvar på sin ursprungliga plats utmed bygatan. Samma dag som åskbranden inträffade stod J A Ljungberg - på bilden ovan åttio år gammal - brudgum. Han utbildade sig till smed och efter avlagt gesällprov, ett gevärslås, erhöll han mästarebok som så många andra av bönderna i Granshult.


Granshults by var centrum för faktorismidet i socknen, som hade påbörjats under 1600-talets senare del som legotillverkning åt gevärsfaktoriet i Jönköping fr o m 1689 i Huskvarna. År 1720 fanns i Bankeryd inte mindre än 47 faktorister, vilka bodde i de olika byarna, framförallt i Granshult, där det fanns en faktorismedja på varje gård. Av dessa finns en enda ännu kvar på ursprunglig plats i byn, medan ytterligare en har flyttats till Hembygdsgården. Upplösningen av faktorismidet i Bankeryd började vid 1850-talets slut; men verksamheten fortsatte en bit in på 1900-talet. Granshultsbonden var därför under 1700- och 1800-talet stundtals smed, stundtals bonde, sin egen herre och dräng, mästare och bonde, som det föll sig. Gårdens skötsel överlämnades oftast åt hustru och barn. Smeden-bonden åtnjöt stort förtroende i socknen, och smedskrået ansågs som ett slags adel med åldermannen i Granshult som okrönt kung. Utbildningen i smedyrket innebar först ett antal år som lärling, då man gick utan egentlig lön. När lärlingstiden var slut, kunde man bli upptagen som gesäll.


Faktorismedjan på Hembygdsgården innehades av en av de mest legendariska smederna i Granshult, nämligen P A Nyden "en Bellman i ny upplaga med poesi och sång i snart sagt allt som låg för hans händer". Han var också Bankeryds förste lantbrevbärare och gick i tio år vägen Bankeryd - Sjövik. Postvägen sträckte sig från järnvägsstationen till skolan, vidare över Prinseryd, Granshult, Skinnkärr och Bodh till Sjövik. Smeden Nydens dotter övertog sysslan efter sin far, och på fotot, som är taget den 18 juli 1925 på vägen nära Skinnkärr, syns Maria Nyden på sin vandring med postväskan över axeln. Vid slutet av 1920-talet övertog Axel Sköld postväskan och postvägen utsträcktes till Göransberg, Tornaryd, Bosaryd, Bodh och Klerebo. Axel Sköld färdades med cykel, medan hans föregångare fått använda apostlahästarna. Vintertid begagnade han sig, om väglaget så tillät, av sparkstötting. Arbetet började vid åtta-tiden med postsortering och var slut vid tre-fyra-tiden på eftermiddagen.


Jöns i Skinken benämndes 1571 skattebonden i Skinnkärr på höjden väster om Granshult. Om hans efterföljare som brukare av de båda gårdarna utmed häradsvägen mellan Flaskebo och Bodh vet dock historien inte så mycket att berätta. Under 1600- och 1700-talet utpekas Skinnkärrs marker som formliga nästen för de då mycket fruktade gråbenen. År 1854 lär den sista vargen ha inringats på Skinnkärrs ägor efter att ha dödat och rivit sönder ett ungnöt, tillhörigt smeden Jonas Ljung i Granshult. Att traditionen om vargars förekomst i dessa marker är riktig har bekräftats genom fynd av en varggrop i närheten av gården. Skinnkärr innehades från tidigt 1800-tal av faktorismedmästare J M Nyman. Bilden visar denna gård 1925 med smedja, brunn och vattenvåg.


Flaskebo by är belägen på höjderna sydväst om Granshult. Den förekommer i handlingar från 1571, då kyrkobonden Sven i Flaskeboda bebodde byn. Den äldre mangårdsbyggnaden uppfördes 1771, medan den nya byggdes 1890. Fotot från omkring 1910 visar en gårdsidyll med det helgdagsklädda gårdsfolket poserande på planen framför boningshusen. Det är odalmannen och smeden Johan Henrik Florin med hustrun Sara Svensdotter samt sönerna Anders, Rickard och Per-August. Bilden ovan visar mangårdsbyggnaden på den västligast belägna gården. Byn hade tidigare eget elverk, som försåg byns gårdar med elektrisk ström. Under de tre gårdarna har funnits ett dragontorp, fyra backstugor samt en skvaltkvarn i Björnabäcken.

Utmed den gamla kyrkvägen mellan Flaskebo och Algutseryd ligger Svinhaga by, tidigare benämnd Lilla Svinhaga. Vid skiftet i slutet av 1850-talet omfattade byn sex gårdar, vilka än i dag kantar den slingrande bygatan, bl a Lundins släktgård från 1820, Kleins, f d regementsskräddare och soldat i Bosaryds rote, bebodd av konstnärinnan Gertrud Klein, samt Lundbergs släktgård från början av 1800-talet. Spridda runt om på byns marker fanns inte mindre än tolv backstugor. I en av dessa strax nedom Lundins gård bodde åren 1842-1895 sockenskräddaren Carl Isaksson-Sandqvist med familj, som från sitt stugfönster hade den troligen vidunderligaste utsikten i Bankeryd. År 1863 brann stugan ner men enligt kommunalstämmoprotokollen fick han tillstånd att genom lista samla in medel till ny stugbyggnad. Till byn hörde också en skvaltkvarn, som låg utmed Björnabäcken. Fotona visar den gamla gårdsbyggnaden på Lundins gård med syskonen Elin, Gunnar och Edvin på verandatrappan, mangårdsbyggnaden på Kleins gård samt ladugårdsbacken på Lundbergska gården.





Inom Bankeryds hembygdsförening har företagits en inventering av äldre bebyggelse i socknen. Som ett exempel på vad denna gett som resultat återges här en karta över Algutseryd, sydväst om Svinhaga, varvid torp- och backstugebebyggelsen har markerats.

På ett av dessa torp under Algutseryd, Mon, bodde åren 1912-1920 torparparet Johan August och Hedvig Matilda Gustafsson född Petersdotter - se bilden - båda födda 1856, tillsammans med fyra döttrar och en son.

Sjövik nr 2, 1/6 mantal kronoskattehemman, är enligt uppgift sannolikt länets äldsta släktgård, som under fyra sekler gått i arv inom samma släkte. Detta framgår av handlingar, av vilka de äldsta är präntade på pergament, som än i dag finns bevarade i gårdsarkivet. Det äldsta pergamentsbrevet är daterat 63, och av språkform och stavning kan man tveklöst fastställa dateringsåret till 1563. Då fick Lars Mons av häradshövdingen i Tveta härad fastebrev på hela stora Svinhaga, som var det dåtida namnet på Sjövik, med torpet Hundåsen och halva "Engen vid Dompn". Genom ett pergamentsbrev från år 1692 får man veta, att dennes släkting, Lars Nilsson med hustru Ingrid Svensdotter, köpt gården 1689. Dessa makars son Sven Larsson får fastebrev på gården 1747. En dotter till denna, Lisken Svenssdotter, gift med Nils Andersson, ärvde sedan gården, och deras son Anders Nilsson med hustru Helena Erlandsdotter erhöll fastebrev 1789. Därefter följer gårdsinnehavare som Erland Andersson, Anders Johan Erlandsson, Adolf Erlandsson samt dennes sönder Karl och Sixten Erlandsson. På de båda bilderna, som är tagna en sommardag 1925, då gårdens folk var sysselsatta med höbärgning, har de sistnämndas mor, Matilda Erlandsson, ställt upp för fotografering.



Sjövik benämndes ända fram till 1860 Stora Svinhaga. Den som gav gården det mer välklingande namnet Sjövik var dess dåvarande ägare patron Aug Ljunggren, i vars släkte den hade kommit vid slutet av 1700-talet. År 1889 kom Sjövik i familjen Hagelins ägo. Den nuvarande huvudbyggnaden, framför vilken nämndeman J G Hagelin poserar på bilden tillkom vid sekelskiftet. Västerbygdens första skolhus var beläget utmed dåvarande Falköpingsvägen sydväst om Erlandssons gård. Huset hade med all sannolikhet tjänstgjort som sockenstuga vid kyrkan. En ny skolbyggnad uppfördes 1903 utmed vägen mot Bodh. bilden visar lärarinnan Clara Krantz, som leder ringlekar på skolgården, tillsammans med sina elever under skolans första år. I bakgrunden syns Palmens ryggåsstuga samt snickare Mobergs Björkelund. På fotot - från 1905 - syns själva skolbyggnaden.





I Bankeryds sockens allra sydvästligaste hörn vid gränsen mot Järstorp och Habo ligger Tunabo. Fram till början av 1950-talet utgjorde de båda Tunabo-gårdarna en del av Järstorps socken. År 1952 överfördes de emellertid till Bankeryd, dit de geografiskt mera hörde hemma. Den nordligare av dessa gårdar kom 1859 i släkten Granlunds ägo. På fotot från sekelskiftet ses framför mangårdsbyggnaden från 1859 hemmansägare Henning Granlund, hustrun Lovisa samt sonen Oskar och dottern Ester. Av de fyra backstugorna, som funnits på Tunabos marker, är endast en kvar, nämligen Skomakar-Johans stuga. Två av de andra hette i folkmun Knuta-Lenas stuga samt Käringlyckan.



Göransberg ligger vid dåvarande Falköpingsvägen, på vilken Sveriges kungar i äldre tid drog fram på Eriksgata. På diligensernas tid var här en ryktbar hållplats med brännvins- och ölutskänkning, där vägfarande från och till Jönköping kunde vila ut från resans strapatser och ta sig en styrketår. Bilden visar Göransberg före en restaurering 1928. Vid ombyggnaden av huset konstaterades, att det hade byggts till två gånger. Från att ursprungligen varit en ryggåsstuga från 1600-talet hade byggnaden ändrats i etapper till tvåvåningshus. På fotot syns dåvarande ägaren Sanfrid Karlssons hustru och dotter samt en av sönerna. I tomtgränsen vid nuvarande Göransberg står en väl bevarad milsten med Gustaf IIIa namnchiffer samt årtalet 1792.


Cirka en kilometer väster om vägskälet vid Göransberg ligger Skirebo, omnämnd 1613 i samband med Älfsborgs lösen. Gården kom 1909 i familjen Levins ägo genom Albin Levin, som förutom att vara lantbrukare också var en skicklig och mycket anlitad smed. Som sådan anlitades han inte bara av folket i gårdarna runt omkring, utan man kom långväga ifrån för att få smidesarbeten utförda. Han var dessutom en god och uppskattad predikant i Stora missionshuset och Betania. Till gården hörde en väl bevarad stenkällare, vilken vittnar om äldre generationers praktiska sinne och begåvning att utnyttja möjligheterna. Källaren ligger på berggrund och har en naturlig vägg i slänten upp mot en beteshage. I en skogsglänta sydost om gården ligger som ett stort grått hus ett väldigt flyttblock, som är det största i en lång vall av block från Drottningstorp i väster utåt Bankeryd och som troligen avhyvlats från Hökensås bergskam för tusentals år sedan. På fotot ses bl a barhuvad A S Suneson.




Vid Krabberyd utmed Falköpingsvägens gamla sträckning står en unik sten, som på kartor helt felaktigt benämnes Drottningstenen. Denna sten är en s.k. frihetsmilsten, cirka två meter hög och 70 centimeter bred. Den är prydd med riksvapen samt har överst en kunglig krona. Förutom årtalet 1627 återfinns på stenen även bokstäverna G(ustavus) A(dolphus) R(ex) S(uecorum), d v s Gustav (II) Adolf, Sveriges konung. Utöver den helt intakta stenen vid Krabberyd finns liknande i Tenhult samt vid Västra Jära och Brunstorp norr om Huskvarna.

Frihetsmilen räknades fågelvägen från Jönköpings slott. Sannolikt har man haft utgångspunkten vid slottsporten där gamla landsvägen utmed Vättern ledde in i slottet, d v s nuvarande Järnvägsparkens nordvästra hörn. De gårdar, som låg inom en mils radie från slottet ansågs av betydelse för dess försörjning och betecknades därför som omistliga. År 1613 utfärdade Gustav II Adolf förbud mot förläning och försäljning av gårdar inom frihetsmilen, s k förbudna orter. Frihetsmilen är markerad på P J Duukes karta över Jönköping och dess omgivningar från 1652.



En by med gamla anor är Krabberyd utmed förbindelseleden mellan äldre Falköpingsvägen till Drottningstorp på andra sidan landskapsgränsen. 1571 bodde här kronobonden Sven i Krabberyd. Under 1600talets mitt förlänades gården Christina Ribbing. På 1850-talet residerade hemmansägaren och kronorättaren A Cedervall i Krabberyd. Cedervall, som var en skriv- och räknekunnig man, kallades av sockenborna för "sockenkungen". Av stämmoprotokoll framgår att han vid den här tiden spelade en mycket dominerande roll i Bankeryds sockenpolitik. Lagom till invigningen av soldattorpsladugården på Bankeryds hembygdsgård skänkte bröderna Sven och Tobias Andersson en tröskverksvandring till föreningen. Vandringen var den sista som fanns inom socknen och utgör nu ett minne om den tid, då tröskdagarna på en lantgård var en stor händelse. Den drogs av ett par oxar eller hästar. Bilden visar mangårdsbyggnaden på bröderna Anderssons gård, vilken kom till släkten år 1901.


På Krabberyds marker fanns förr fem torp- och backstugor. Redan 1790 finns bokfört soldattorpet Hagen nr 129 under Kungliga Jönköpings regemente. Ett flertal indelta soldater bebodde torpet, bl a Storm, Eld, Krabb och Kling. I dag minner blott ett röse i en skogslycka om var torpet legat. Också under Domnaryd har funnits flera torp- och backstugor bl a Mohemmet, som nu ligger utmed gamla Falköpingsvägen - se fotot ovan. Byggnaden har ursprungligen varit en linbasta och kallas därför Bastastugan.



Domnaryds by vid gränsen mot Västergötland låg förr ca 800 meter norr om Falköpingsvägen. Är 1866 skiftades byn och gårdarna flyttades ut. Domnaryd är känt sedan 1389, då kvarnen i "Domph" testamenterades till Alvastra kloster, som några år senare erhöll hela byn som själagift. I en undersökning om kvarnar i Jönköpings län 1697 omtalas en mjölkvarn på Domnaryds nolgård. Denna kvarn låg vid Domneån, där sedan 1942 genom uppdämning Risbrodammen nu finns. Fotot visar den äldsta av gårdarna i byn, den s k Nybergsgården, som sedan 1700-talet tillhört samma släkt.


Tornaryd - öster om Domnaryd - är en av de äldre gårdarna i Bankeryd. Gården skänktes 1386 till Vadstena kloster men överfördes till frälse på 1500-talet. Mellan åren 1660 och 1674 var gården säteri. Senare indelades den på infanteriet och var mönsterskrivareboställe, till dess att det friköptes på 1900-talet. På fotot från 1924 syns också den vänstra flygeln, där förr en handelsbod var inrymd.

Invid Bankeryds nordvästra gräns mot Västergötland ligger gården Bosaryd. År 1571 bodde här Anders i Bosaryd. På 1600-talet lär enligt en sägen en dansk vid namn Kitta ägt gården. Han säges ha ingått ett hemligt förbund med onda andar, att om han påträffades utan skor, var han "rasfärdig". På 1840- och 50-talen innehades Bosaryd av ägarna till Sahlströmska fabriken i Jönköping. Under det följande decenniet var patron Ljunggren på Sjövik innehavare av gården. En senare ägare var Felix Andersson, som på bilden syns med sin familj framför huvudbyggnaden, uppförd 1830. Felix Andersson var en av de ledande inom den fria andliga verksamheten i socknen. Inom Bosaryds gränser låg soldattorpet Hällefors, beläget invid den plats, där Domneån störtar ner i den nuvarande Klerebodammen. Siste soldaten där var Ernst Klein, sedermera gårdsägare i Svinhaga. Efter honom kallas vattenfallet i Domneån Kleinafallet.


I Bankeryds nordvästligaste hörn vid bron över Domneån - se bilden som är tagen från västgötasidan - ligger Åtorp. Redan på 1770-talet fanns detta torp, som också har kallats för Duvekullen. Strax intill vid Domneån låg förr en s k vadmalsstamp, där folk från bygden kunde få sitt ylle berett. Också Bosaryd utnyttjade Domneån och hade där bl a sågverk, stamp samt kvarn med tre par stenar. På andra sidan häradsvägen till Habo kyrka mittemot Åtorp ligger den största av Bankeryds domarringar. Även på höjden söder om Åtorp men på Bosaryds norra utmarker finns några väl bevarade domarringar.

Det första gudshuset i Bankeryd vid sidan av kyrkan uppfördes i Bodh 1878. Redan 1858, d v s tjugo år tidigare, besöktes socknen av lekmannaförkunnare, och fr o m 1860-talet fick Bankeryd regelbundet återkommande predikobesök. Under 1860-talets första år gjorde sig behovet av en större predikolokal än lantbrukarhemmens storstugor gällande, och man sökte därför först få den relativt nyuppförda sockenkyrkan upplåten för lekmannapredikan. Biskopen sade emellertid nej till denna begäran, och det var efter detta - år 1876 -- som frågan att bygga egen samlingslokal aktualiserades. Två år senare - våren 1878 - påbörjades uppförandet av ett missionshus vid vägskälet i Bodh, ungefär en kvarts mil väster om kyrkan. Byggandet gick fort, och den 6 juli 1878 kunde missionshuset användas för sitt ändamål för första gången. Invigningstalare var fängelsepredikanten i Jönköping, Samuel Ekström, som då uppehöll komministertjänsten i Bankeryd. Också ordinarie tjänsteinnehavaren, komminister Johan Nilsson, var en ofta och gärna hörd förkunnare i den nyuppförda predikolokalen i väster. Vid invigningen var missionshuset långt ifrån färdigt. I bevarade anteckningar om Stora Missionshusets i Bankeryd uppförande heter det: "De grovskrädda timmerstockarna voro bara både ut- och invändigt i många år och läktaren inte alls inredd". Detta senare utfördes dock nödtorftigt på våren 1882. Så fortgick verksamheten till 1887 då en större omändring företogs: "4 pelare uppställdes för att uppbära taket som började svikta under tyngden av tegelbeläggning ovan trästickorna, detta med hänsyn till eldfara sedan värmeapparat blivit insatt. Samtidigt härmed bekläddes väggarna med boasering och läktaren förändrades så att den kunde användas som mindre sal, försedd med fönster som kunde öppnas utåt stora salen att vid behov användas tillsammans". Missionshusets inre dominerades av en liten men högt uppsatt talarstol. Bänkarna var raka och smala, väggarna omålade. Vid sekelskiftet ersattes talarstolen av en lägre men rymlig plattform, bänkarna breddades och huset målades invändigt. År 1914 gjordes den sista stora förändringen. Då slopades läktaren, och ett litet kök inreddes.


Missionshuset vid Bodh ägdes fram till 1933 av Sällskapet Bankeryds Missionsvänner. Detta år överläts byggnaden och tomten till Bankeryds kristna friförsamling, som bildats redan 1886, sedermera Bodhs missionsförsamling. Stora Missionshuset revs 1939 och ersattes då av ett nybygge ca 75 m nordväst om det gamla varvid namnet ändrades till Bodhs missionshus. Denna byggnaden användes som predikolokal till 1964. Byggnaden bakom missionshuset är Nyrens smedja, som också ses härnedan. Smeden Nyren var sysselsatt in i det sista med sitt yrke, och det berättas att han på sistone satt i sin säng och filade på sitt smide.



Mellan gårdarna Klerebo och Horstorp har Domneån en fallhöjd på 98 meter. Kraft ur dessa fall har genom årens lopp uttagits för olika industriella ändamål. På 1600-talet anlades här ett borrebruk för vapentillverkning. I handlingar från 1676-1679 står att läsa om hur faktoriskrivare Lars Billing förordnades att vara faktor vid Jönköpings faktori och om hur han lätt bygga ett nytt borr- och slipverk för muskötpipor vid Domneån. Borrebruket drevs med fem borrbänkar och två drevhjul. Tolv man var då anställda, men antalet arbetare steg och i en personalförteckning 1720 är noterat inte mindre än 47 personer: en byggmästare, sjutton låssmeder, två småpipsmeder, en vällare, tre borrareslipare, tre beredare, nio beslagsmeder, nio klingsmeder samt två vagnmakare. En storbeställning av harnesk fick borrebruket den 16 oktober 1680, då det gällde att tillverka ett tusen harnesk för Smålands kavalleriregemente. För tillverkningen svarade åldermannen Per Lustig och harneskmakarna Arvid Hamb, Daniel Olsson och Sven Lindh. Priset var sju daler kopparmynt per styck. Vid leveransen 1682 befanns harnesken varken vara skottsäkra eller modellenliga, varför faktoriet ålades göra nya. Inför faktorn sade sig harneskmakarna ha gjort harnesken modellenliga, ehuru något lättare. Plåtarna hade levererats av hammarsmeden Per Andersson från Hellstorps hammare i Barnarp. Det blev nytillverkning för en merkostnad av 1½ daler kopparmynt per styck. Skummande, dånande, vresig, otämjd kastar sig Domneån på vykortet utför branterna vid Klerefors, det s.k. Knallefallet, pressar sig genom sprickor och hålor i bergsväggen, rycker loss och spolar med sig rötter och sten och allt som är i vägen. Vid seklets början drogs såväl de bofasta bankerydsborna som de många sommargästerna till Klerefors, till forsarna och fallen, för att pröva fiskelyckan, då laxöringen gick till.


År 1920 startades Domneåns kraftaktiebolag av direktör John Sandwall. Ursprungligen var kraftverket avsett för driften vid Juneverken och anlades vid Linåns kvarnfall vid Oset. Kraften räckte emellertid inte till för både fabrikens behov och samhällets elförsörjning. Man beslöt därför att bygga ut kraftverket och inköpte därför vattenrätten i Domneån, som dämdes upp ovanför fallen vid Klerebo. Härvid ödelades Klerebo kvarn vid övre- fallet och Hulebo kvarn vid det nedersta. På bilden ser man det färdiga dammbygget vid Klerebo gård. Rester av den gamla vägen över åfåran syns hitom dammbyggnaden. Uppe i backen på Habo-sidann ligger torpet Rödjorna och strax intill det lilla stället Paradiset, där det faktiskt en tid bodde en Eva.


Förutom borrebruket fanns redan på 1600-talet vid Klerebo en kvarn för s k tullmalning av säd. Kvarnverksamheten pågick till 1800-talets slut. År 1880 bildade fyra företagsamma män, bl a Albert Isaksson och Josef Carlsson, den senare handlande vid Bankeryds station, Klerefors bolag med schoddyfabrik och spinneri. Här revs lump till schoddy och spanns ullgarn för leverans till bl a Tabergs yllefabrik. På bilden syns den 1920 uppförda fabriksbyggnad, som inrymde spinneri. I byggnaden till höger, byggd omkring 1875, bodde disponent Albert Isaksson. Efter dennes död övertogs rörelsen helt av Josef Carlsson. Sedermera förvärvades fastigheten av Tobias Lundin, som här drev en omfattande möbelproduktion. Schoddyfabriken låg längre upp utefter ån och har senare använts av Fors bryggeri för svagdrickstillverkning.


En av Bankeryds äldsta industrier med vida känt kvalitetsmärke var fram till 1970-talets början Alefors saxfabrik, grundad 1882. År 1916 byggde initiativtagarens son, Adolf Gustafsson, ny fabriksbyggnad - se bilden - för ett tiotal anställda. Firman hette då Gustafssons sax- och sporrfabrik i Alefors. Kraften till maskinen togs från ett fall i närbelägna Domneån, och den kraftstationen gav så mycket energi, att även Ekeryds gård fick sitt elkraftsbehov tillgodosett därigenom. Aleforssaxen framställdes i ett 40-tal modeller. För kvaliten i en Aleforssax borgade synnerligen skickliga yrkesmän som pressare, slipare, hårdare, hopsättare och avsynare. De anställda arbetade ofta i fabriken i 30-40 år och blev verkliga trotjänare. Grand old man var slipare Arvid Ljungberg, som höll på i sitt yrke i inte mindre än 63 år.


Om den måleriska kvarnidyllen i Hulebo, när seklet var ungt, berättar denna bild. De flesta byggnaderna låg visserligen på Habo-sidan av ån, men under 1600- och 1700-talet ägdes Hulebo av släkten Klingspor på Attarp. Folket i Hulebo gick därför med rätta under benämningen västgöta-smålänningar. En av de sista mjölnarna i Hulebo var Emil Wilhelmsson, som kom till Hulebo 1888 och stannade där till 1922. Kvarnen hade tre vattendrivna kvarnstenar. Till anläggningen hörde också såg och spånhyvel för tillverkning av taktäckningsmaterial på ladugårdar och uthus. Ett mindre jordbruk hörde också till Hulebo. I dag finns endast boningshuset och något uthus kvar på platsen. Övriga byggnader är flyttade till Bankeryd och Fiskebäck.


Säger man "Nya vägen" i dag är det få Bankerydsbor, som vet vilken väg som åsyftas. På 1920-talet var anläggandet av en ny väg en så märklig tilldragelse i bygden, att vägen fick gå under den benämningen under långliga tider. Nya vägen var nuvarande Klerebovägen. Vägbygget, som utfördes som nödhjälpsarbete, pågick till 1923 och sträckte sig från Prästgården upp till Sjövik. Allt arbete utfördes manuellt med hacka och spade, och schaktmassorna forslades bort i skottkärror. När bilden ovan togs, hade man hunnit upp till Ekerydsvägen, och schaktmassorna kärrades ner till dalgången nedanför Ekeryd. Arbetslaget på fotot, som är taget av Ernst Forsmoo, består av från vänster Eskil Bengtsson, Paul Karlsson, Ture Isaksson, Erik Ljung, Erik Andersson, Erik Karlsson samt vägmästaren, byggnadsingenjören, sjökaptenen och järnvägsbyggaren N Nilsson, som ledde arbetet.


"Spökeslätta" på tallmon ovanför nyss nämnda vägparti - mittemot Ekerydsvägen - uppläts på 1920-talet efter långa diskussioner i kommunalfullmäktige till arbetarekommunen som dansbana. Danslystna ungdomar var naturligtvis glada åt att få dansa på en riktig dansbana efter att ha halkat omkring på tallbarren i Backamo skog, och här tråddes dansen i ljusa sommarnätter till tonerna av Ackfelt Nordströms klaver och Lille-Kalles fiol. Över nejden ljöd Konvaljens avsked och Missourivalsen, och skratten klingade över Spökeslätta. Ingen tänkte på platsens historiska betydelse. Här hade nämligen legat en domarring med sju stora stenar, men dessa hade tagits till grundstenar vid ett husbygge strax intill. Under schaktningsarbetet för vägbygget hade man vidare träffat på lämningar från bronsåldersgravar, små fyrkantiga kistor av sten med urnor och krukskärvor i samt vad man trodde var rester av människoben. Fyndet anmäldes men blev av olika skäl inte undersökt, liksom inte heller fyndplatsen blev officiellt noterad.