De Ryska krigsfångarna på Visingsborg
Från boken Karolinska förbundets årsbok 1915

Medan de svenska krigsfångarna i Ryssland under senare delen af det stora nordiska kriget stego till en hög siffra - efter Pultavaslaget voro de minst 20,000 - voro jämförelsevis få ryssar i svensk fångenskap. Vid Narva hade ju endast det högre ryska befälet fått stanna i fångenskap, men under småstrider i Östersjöprovinserna och i Östersjön efter ryssarnas framträngande dit hade fångar tagits. Som ryska fångar ansågos också några kosacker, som blifvit fångna i Polen, samt en del holländska och engelska affärsmän och sjömän, som tagits å fartyg på väg till eller från Ryssland. Åtminstone vissa af dessa kunde med något skäl anses för ryssar, då de länge bott i Moskwa. Bland fångarna voro ju också de ryska undersåtare, som vid tsarens förrädiska fredsbrott vistades i Sverige. På konungens order hade dessa häktats; äfven den ryske ministern Chilkow, som in i det sista bedyrat tsarens fredskärlek, fick dela deras öde. Sammanlagda antalet ryska fångar torde, om man inräknar alla de nämnda kategorierna, aldrig ha öfverstigit 1,500. Till en början voro fångarna förlagda å spridda orter; sådana funnos så väl i Stockholm som i landsorten. Äfven i Jönköpings län funnos fångna ryssar. Behandlingen af fångarna var olika, men länge hade de det å de flesta ställen tämligen bra. Så var förhållandet inom Jönköpings län. En del ryska fångar hade visserligen rätt ansträngande arbete i smedjan å artillerigården i Jönköping, men behandlingen var ej dålig och många uppburo i likhet med danska och sachsiska fångar sina underhällspengar utan att göra något arbete åt staten. Deras värdar skulle utöfva en viss uppsikt öfver dem, men härmed var det klent beställdt många gånger; det ser man af protokollen vid magistratens och rådhusrättens sammanträden i Jönköping. Fångarna etablerade slagsmål i sina kvarter, och ibland kunde de företaga expeditioner ut på landsbygden och där ställa till obehagligheter. Illa sedda af svenskarna ha ej fångarna varit, åtminstone ej af kvinnorna. Af rådhusrättens protokoll framgår det, att kärleksförbindelser ej voro ovanliga mellan ryska fångar och svenska flickor. Ej så sällan ledde dessa förbindelser till äktenskaps ingående, sedan domkapitlet gifvit sitt tillstånd därtill. Efter 1716 års ingång vågade emellertid domkapitlet ej lämna sådant medgifvande, emedan konungen förklarat, att inga ryska fångar skulle få ingå äktenskap med svenska kvinnor, förrän hans egen tillåtelse erhållits. Innan dess hade emellertid flera gjort det, och åtminstone i vissa fall hade det skett utan att vederbörande växlat religion. Att de ryska fångarna ej voro rättslösa, synes t. ex. af målet mot en dragon Fagerström, som en kväll öfverföll en rysk fånge på torget i Jönköping och med värjan sårade honom i bröstet och i ena armen. Målet var före vid rådhusrätten flera gånger, och det slutade med att dragonen blef dömd. Som såren ej varit lifsfarliga, blef visserligen straffet lindrigt, men dragonen fick ändock ersätta ryssen med fem d. s., fick betala medikamenter samt dessutom böta. Denna dom afkunnades den 3 september 1716. Ehuru händelsen kan synas obetydlig, är den dock värd att minnas. En dylik hänsyn visades ej gemena svenska fångar i Ryssland, och anmärkningsvärdt är äfvenledes, att domen afkunnades, sedan strängare förfaringssätt börjat vidtagas mot fångarna i länet. Dessa hade, som sagt, haft det rätt bra, och ännu så sent som sommaren 1716 antogs en ryss till tunnbindare i Jönköping och en annan, Vasilij Ivanoff, till båtsman för staden. Konungen befallde emellertid, att denne skulle hemskickas, då inga ryssar fingo begagnas vid sjöexpeditioner. Då detta skedde, hade ett nytt och strängare behandlingssätt igångsatts gentemot fångarna. Redan innan Karl XII kommit till Stralsund, hade en och annan skärpning i behandlingen af fångarna skett, sa hade t. ex. rådet i september 1713 förbjudit de ryska fångarna att korrespondera, - men det var dock först efter konungens hemkomst från Turkiet, som stränga åtgärder systematiskt genomfördes. Ett visst repressaliesystem tilllämpades i både Sverige och Ryssland, men i allmänhet kommo de stränga åtgärderna hos oss endast som svar på de ryska. Så var åtminstone förhållandet nu. I december 1714 fördes Karl XII:s högste betrodde rådgifvare grefve Carl Piper från Moskva till Petersburg, där hans behandling som bekant blef mycket sträng, och äfven en del högre svenska officerare sattes i strängt fängelse. Som orsak härtill angaf tsaren, att ryska fångar i Sverige underkastats en hårdare behandling. Det kan emellertid ej ha varit annat än en förevändning. Den hårdare behandlingen af ryssarna började hos oss ej förrän på sommaren och hösten 1715. Den, som först fick kännas vid denna, var generalen Trubetskoj, vilken blifvit fången vid Narva och sedan under bevakning vistats i Stockholm, där han bodde tillsammans med sin fru och sina tre döttrar. På konungens befallning lät rådet i juni 1715 skilja Trubetskoj från hans familj och sätta honom i svårt fängelse i gamla rådstugan. Sedan denne emellertid rätt snart bekvämat sig till att utfärda en växel å samma belopp, hvartill tsaren tvingat Piper, lät rådet föra honom till södra stadshuset, där hans behandling blef bättre, och hemställde, att hans fru och barn skulle få lof att begifva sig hem till Ryssland. Som emellertid ingen underrättelse ingått, att Piper sluppit från sitt hårda fängelse, ansåg konungen det säkrast att skicka Trubetskoj till Jönköpings slott, där han skulle hållas i sträng arrest, och han ansåg, att Trubetskojs fru förverkat friheten, då hon fört en för Sverige skadlig brefväxling, hvarför han förordnade, att äfven hon och hennes barn skulle hållas i förvar på Jönköpings slott. Här blef emellertid deras behandling ej särskildt sträng; familjen hade flera rum till förfogande, och den tilläts att hafva tjänare. Det var dock ej endast Trubetskoj, som fick kännas vid strängare åtgärder. Det fingo äfven alla andra ryska fångar. På konungens order utfärdade rådet på hösten 1715 till landshöfdingarna befallning om de ryska fångarnas instängande och bevakande, och den 10 oktober vände sig konungen direkt till landshöfdingarna med samma order. Nu infördes de i Jönköpings län befintliga fångarna till Jönköpings slott; man gjorde ej ens undantag för de ryssar, som gift sig med svenskor. Härigenom stego omkostnaderna för fångarnas underhåll, hvilket för öfrigt redan förut vållat svårigheter. För deras underhåll måste en del till annat afsedda medel tagas i anspråk, oaktadt landshöfding Lindhielm en tid lät fångarna vara lösa mellan kl. 8 om morgonen och 4 om eftermiddagen, på det att de skulle kunna förtjäna sig ett mål mat hos borgerskapet i Jönköping. Ännu var emellertid de ryska fångarnas antal i Jönköpings län rätt obetydligt (omkring 200), men det skulle snart stiga. Länets afskilda läge, som försvårade rymningsförsök, samt förefintligheten af lämpliga arrestlokaler bidrogo till att snart många fångar hitfördes. Den första större kontingent, som anlände från annat håll, kom från Stockholm. Den ursprungliga ordern var, att dessa fångar skulle förvaras å Jönköpings slott, men landshöfdingen ansåg det riskabelt, emedan de säkraste förvaringsrummen redan voro tagna i anspråk och det till bevakning fanns endast en garnison på 17 man samt 60 å 70 beväpnade borgare. För att skaffa ytterligare utrymme gjorde emellertid landshöfdingen i ordning nya arrestkamrar, men när han fick veta, att de ryssar, som skulle komma från Stockholm, utgjorde öfver 450, anhöll han hos konungen, att ett kompani af generalmajor Schomers infanteriregemente, som var inkvarteradt inom länet, skulle få bevaka fångarna, och att ett par kanoner skulle få dragas från artillerigården upp på slottet. Konungen afslog visserligen landshöfdingens anhållan om ett bevakningskompani, men han gaf sitt tillstånd till att ett par kanoner fördes upp på slottet och befallde dessutom, att alla ryska fångar, som ej kunde rymmas på Jönköpings slott, skulle föras till Visingsö, där inneslutas på slottet och bevakas af öns allmoge. Om några bönder på ön ville ha ryssar i sin tjänst mot föda och kläder, tilläte konungen det emellertid. För kontrollens skull borde dock de ryssar, som bönderna togo i sin tjänst, en eller två gånger i veckan infinna sig på slottet. För öfrigt befallde konungen, att så väl skägg som hår skulle rakas på alla gemena ryssar, så att de lätt kunde igenkännas. Att denna procedur med rakning af hår och skägg vidtogs tidt och ofta, påstod åtminstone landshöfding Patkull i bref till konungen den 28 mars 1717. En annan åtgärd, som företogs för att försvåra fångarnas rymning, var att sammanföra de å spridda ställen på ön befintliga båtarna och låsa dem. Karl XII:s befallning, att de ryska fångar, som ej kunde få rum å Jönköpings slott, skulle föras till Visingsö, utfärdades den 7 februari 1716, och redan i slutet af samma månad afsändes en afdelning på 200 man dit. Dit skickades sedan utom alla fångar, som nu kommo från Stockholm, äfven ryska fångar från andra håll; så fördes t. ex. i mars dit 144 ryssar, som kommit från Växjö. 1 juli 1716 beräknades de ryska fångarna på Visingsborg till 1.000, och antalet steg ytterligare. I augusti fördes 153 ryssar, som kommit frän Kalmar dit, äfvensom på konungens uttryckliga order de hittills i Jönköping förvarade och sedan kommo ännu andra. De fångar, som fördes till Visingsborg under Karl XII:s två sista år, voro emellertid till största delen icke ryssar. Landshöfdingen nämner icke ankomsten af några ryssar till Visingsö efter de fyrtio, bland hvilka funnos kvinnor och barn, som anlände dit julafton 1716. Däremot ditfördes i februari 1718 på konungens uttryckliga order fyrtio holländare och engelsmän, som tagits tillfånga, då de med sitt fartyg voro på väg till Petersburg. Som förut antydts, betraktades holländare och engelsmän, som voro ute i dylika ärenden, såsom stående i rysk tjänst, och de behandlades på samma sätt som ryssarna. De engelsmän och holländare, som i februari 1718 fördes till Visingsborg, funno en och annan landsman där förut. Det är nämligen troligt, att dit förts några engelsmän och holländare, som i slutet af år 1715 förvarats under rådstugan i Jönköping och där förorsakat "en så olidlig stank, att magistratens ledamöter ej utan ohälsa sammankomma kunna". Det var dock icke endast engelsmän och holländare, som fingo göra ryssarna sällskap, utan äfven danskar. Säkerligen var det ursprungligen ej meningen, att några danska krigsfångar skulle förvaras på Visingsborg. De skulle stannat i Jönköping, men då arrestrummen voro till stor del fyllda med kriminalfångar, hade de inhysts hos borgerskapet, sedan hvarje afdelning förbundit sig en för alla och alla för en att icke rymma. En dag upptäcktes det emellertid vid mönstringen, som dagligen skedde på torget, att fem danskar rymt. De kvarvarande, som tillhörde samma afdelning, inkastades i tornet, och landshöfdingen anhöll, att de danska fångarna skulle öfverföras till Visingsö. Hans begäran bifölls, och i slutet af år 1717 fördes danskarna till Visingsö, och det är ju möjligt, att ytterligare några danskar ditförts under är 1718. Det blef sålunda till slut rätt många krigsfångar på ön. 1 december 1718 uppgaf dåvarande landshöfdingen Leijonhielm fångarna till 1,623. Däraf voro åtminstone 243 danskar, 16 holländare och 13 engelsmän, så att de ryska fångarna kunna ej ha varit flera än 1,351; troligen var, deras antal något lägre. På få undantag när voro alla ryssarna gemena soldater, matroser, köpmän eller arbetare. Ett par ryssar af hög rang funnos dock på Visingsborg. Generalen Trubetskoj, hvilken, som nyss nämnts, förut jämte familj och tjänare bott på Jönköpings slott, hade nämligen på konungens order af den 14 januari 1716 skickats dit liksom general Golovin, hvilken i likhet med Trubetskoj blifvit fången vid Narva. Till Visingsborg fördes äfven den ryske ministern Chilkow. Denne hade under början af kriget hållits under sträng bevakning i Stockholm, men när han icke desto mindre satt sig i förbindelse med sitt hemland, hade han förts till Örebro, där behandlingen dock ej var strängare, och i början af januari 1716 kom konungens order, att han skulle föras till Visingsborg. När han kom dit, är ovisst, men i juni 1716 anhöll han genom landshöfding Patkull att få slippa vara på Visingsborg; han önskade få begagna sig af den nära Jönköping belägna surbrunnen, och som stöd för sin begäran uppvisade han ett af provinsialläkaren Jacob Sjöberg utfärdadt läkarebetyg. Med anledning häraf förfrågade sig landshöfding Patkull, om ministern finge under bevakning vistas vid surbrunnen någon viss tid. Landshöfdingen har tydligen ej haft något emot att tillmötesgå ministerns begäran, och det ser rent af ut, som denne i afvaktan på konungens beslut förts till Jönköping. Åtminstone befallde landshöf dingen i början af juli magistraten att låta en officer af stadens kompani och två gemena bevaka ryske ministern i aflidne räntmästaren Johan Ekerots hus. Det blef emel lertid intet af med Chilkows planer att få vistas vid sur brunnen. Konungen svarade omedelbart, att ministern ej fick lämna Visingsborg, där han liksom förut skulle hållas under sträng bevakning. Hade han i afvaktan på konun gens beslut redan förts till Jönköping, var det sålunda intet annat att göra än att föra honom tillbaka till Visingsborg. Här voro så väl ministern som generalerna under sträng bevakning, och deras tillhörigheter visiterades, sa att de ej skulle kunna gömma några vapen, men de hade särskilda rum till sitt förfogande och tillätos ha ryska men ej svenska tjänare. Att högsta vederbörande ej hade nå got emot att generalerna hade ryska tjänare, framgår bland annat däraf, att det, då landshöfding Patkull i januari 1717 vände sig till ombudsrådet Feif med förfrågan, hur man skulle förfara med de till Visingsö då nyligen anlända ryska kvinnorna och barnen, resolverades, att generalerna kunde få taga kvinnorna i sin tjänst. Till en början disponerade både ministern och generalerna flera rum, men när de ryska fångarna pä Visingsborg sommaren 1716 stigit till 1,000, var det nödvändigt att tilldela dem färre rum. Häremot protesterade de, dock utan påföljd. Deras till varo var naturligtvis långt ifrån angenäm; särskildt led den ryske ministern, hvars hälsa var dålig, af att så länge sitta innestängd, och den 8 november 1716 dog han å Visings borg. Chilkows öde kunde kanske anses hårdt, om man ej haft i tankarna den lott, som blef grefve Carl Piper beskärd i Ryssland. Denne hade under år 1715 satts i synnerligen hårdt fängelse i Schlüsselburg och dog där den 24 maj 1716. Att Karl XII med tanke på Pipers öde afslog Chilkows begäran att få vistas vid surbrunnen vid Jönköping, kan ej väcka någon förvåning. Fick Chilkow således aldrig återse fäderneslandet, blef det däremot förunnadt de båda ryska generalerna att göra detta. Sommaren 1718 utväxlades de mot fältmarskalken Rehnschiöld. Visserligen omfattade Visingsborgs slott fyra stora flyglar med åtta stora salar, 58 boningsrum och dessutom många förrådsrum och källarrum, och utrymmet var sålunda ej litet, men å andra sidan blef det efter hand många, som inhystes här, då det säkert var helt få, som öboarna togo i sin tjänst. Därför blef det, som redan antydts, snart rätt trångt. Att man minskade på utrymmet, som var anslaget åt generalerna och ministern, beredde blott tillfällig förbättring, då fångarnas antal sedan steg rätt mycket. Under största delen af tiden lämnade sålunda utrymmet en del öfrigt att önska, men äfven om detta synes klart, är det tydligt, att utrymmet varit större än i de lokaler, där man i våra dagars Ryssland inhyser t. ex. svenskar, som på lösa grunder misstänkas vara spioner. Fångarna fingo vissa tider röra sig på borggården och vallarna men ledo ändock af att vara innestängda. De sökte därför undandraga sig fångenskapen i större antal, än som varit fallet förut, då de lefde under bättre förhållanden, i synnerhet som bevakningen till en början var dålig. Det ålåg slotts fogden och och den fåtaliga slottsbetjäningen att jämte öns allmoge fullgöra bevakningen, men det kunde de ej göra tillfredsställande. Vallarna voro ganska låga, och det fanns ej galler för fönstren, hvarför fångarna kunde våga sig på att rymma, isynnerhet som bönderna, hvilka skötte den mesta bevakningen, ej hade andra vapen än spjut. De, som rymde från Visingsborgs slott, hade emellertid ej så lätt att komma öfver Vättern, då båtarna voro hopsamlade och låsta. Somliga blefvo också infångade på ön, sedan de ställt till diverse ofog, t, ex. stulit småkreatur, förstört åkrar och gärdesgårdar, men andra lyckades faktiskt taga sig öfver sjön under sommaren 1716. Landshöfding Patkull, som erhöll kännedom om förhållandena genom artillerikapten Anders Ahlgren, hvilken sändts till ön i och förinspektion, påpekade inför konungen nödvändigheten af att militär sändes till ön, och han hemställde, att 40 man med nödiga officerare skulle kommenderas till Visingsö från det i Vadstenatrakten förlagda manskapet, som tillhörde öfverste Tettenborns regemente. Konungen biföll nu landshöfdingens begäran och befallde i början af augusti 1716 öfverstelöjtnant Wolfrath att med två löjtnanter, en fänrik, två underofficerare, en trumslagare och 49 gemena begifva sig från Vadstena till Visingsö och där hålla vakt öfver de ryska fångarna. Nu blefvo förhållandena bättre; militären kunde hålla mer ordning på fångarna. Dock upphörde rymningarna ej. Så kastade sig t. ex. en vinternatt i början af år 1717 fyra ryska fångar öfver vallarna. De vakthafvande soldaterna sågo ingenting, men de hörde bullret och aflossade skott. En ryss träffades och blef på platsen, men de tre andra undkommo och begåfvo sig på isen öfver Vättern. Detta var ingen enstaka händelse. Flera andra fångar vågade, medan isen låg, i slutet af 1716 och början af 1717, försöket, och kommo äfvenledes öfver till fastlandet. Rymningarna upphörde icke heller under våren och sommaren 1717. T. o. m. rymningar i stor skala skedde, hvarom mera nedan i samband med den särskilda orsaken härtill. Af rymlingarna blefvo somliga infångade rätt snart; sa blefvo de tre ryssar, som en vinternatt i början af 1717 rymde öfver isen, snart tagna af generallöjtnant Karl Gustaf Hård och återsända till Visingsö, där de på konungens befallning undergingo spöstraff, hvilket ju de svenska fångarna i Ryssland ibland i liknande fall fått. Andra af rymlingarna fingo emellertid behålla friheten länge, i flera månader, ja t. o. m. i ett och två år. Af dessa hade några länge arbetat i Östergötland och Småland hos bönder, ja hos präster, adelsmän och en t. o. m. hos en länsman, innan de åter beröfvades friheten. Ett par hade begifvit sig till sina svenska hustrur - äfven ryssar, som gift sig med svenskor hade ju förts till Visingsö - och hos dem hade de fått stanna länge. Så hade en kosack, som var gift med en soldatänka i Lekeryds socken, hos henne vistats öfver ett år, innan han togs af länsmannen, och en ryss hade varit lika länge hos sin hustru i Björkö socken. Det ser således ut, som om befolkningen lagt i dagen mycket mänskliga känslor emot de ryska fångarna och som om myndigheterna ej varit så stränga, men sedan början af 1718 vågade emellertid ingen hysa rymda fångar, då konungen utfärdat förbud häremot, och nu voro myndigheterna mera nitiska i saken. Så blef t. ex. en slaktare i Jönköping häktad, för det en rysk fånge någon tid varit hos honom; han blef dock lössläppt, emedan det inträffat, innan kungens förbud utfärdats, men han fick en skarp varning. De fångar, som rymde hädanefter, tyckas ha blifvit fortare efterlysta och fortare fasttagna. Af alla de ryssar, som rymde från Visingsö, torde knappast någon ha nått hemlandet. Ett parti på tio ryssar, bland hvilka voro en sergeant och en trumslagare, kommo emellertid ett långt stycke på väg. Dessa ryssar hade rymt från Visingsborg i midten af juli 1717. Sedan de tagit sig öfver Vättern, dolde de sig om dagarna i skogarna, marscherade om nätterna och nådde, tack vare att den ene af dem någon tid tjänstgjort som oxdrifvare och därigenom fått kännedom om vägarna, Västervik. Här togo de en liten båt och begåfvo sig till sjöss, endast försedda med tvenne bröd. Efter fyra dagars färd, som måste ha medfört svåra lidanden, nådde ryssarna den 11 augusti Hoburg på sydligaste Gottland. De lefde i den tron, att de här skulle träffa sina landsmän, då de fått kännedom om den ryska invasion, som här ägt rum kort förut. Den ryska påhälsningen på Gottland hade emellertid varit helt kort, och flyktingarna drabbades af det hårda ödet att blifva återförda till Visingsborg. Att fångarna på Visingsborgs slott ej kunde finna tillvaron dräglig, berodde, såsom redan antydts, delvis på att de voro sammanpackade och den mesta tiden instängda, men äfven annat medverkade. Det underhåll, som bestods dem, var vissa tider magert. Underhållet af fångarna beräknades i juni 1716 till 2,079 d. s. i månaden, i augusti till 2,472 och i november, då fångarnas antal stigit betydligt, till öfver 3,300 d, s., och under följande år minskades det icke. Med utbetalandet af medlen blef det vid flera tillfällen trassel, hvilket ibland gick ut öfver fångarna. Till en början utanordnade landskontoret i Jönköping underhållsmedel till fångarna af tillgängliga medel, men när landskamrer Egidius Girs härtill användt vissa regementsmedel, som ej fingo tagas i anspråk för sådant, resolverade konungen i juni 1716, att landskamreraren skulle af egna medel ersätta hvad han tagit, dock med rätt för honom att af upphandlingsdeputationen återfå det, som han kunde visa, att han brukat till statens tjänst. Konungen befallde t. o. m., att utmätning skulle äga rum å landskamrerarens egendom, och han hotade med ännu strängare åtgärder. Landshöfding Patkull lät verkställa utmätning, men innan Girs' egendom försåldes, trädde välvilliga människor emellan, så att han kunde inbetala regementsmedlen. En följd af denna affär var, att landshöfdingen framhöll nödvändigheten af att det noggrant bestämdes, huru underhällspengarna skulle utbetalas och af hvilka medel de skulle tagas. Det blef så, att medlen hädanefter på krigsexpeditionens anvisning utanordnades af upphandlingsdeputationen, som ju faktiskt snart slog under sig bda finansförvaltningen, men därför var det ingalunda slut med besvärligheterna. Medlen skulle genom landshöfdingåiabetet utbetalas till fångarna, hvilka sedan själfva skulle skaffa sig föda, hvarför en ordnad tillförsel var nödvändig. Men fångarna fingo vid ett par tillfällen länge vänta på sina pengar, och då tog krediten snart slut, hvilket fick sorliga följder. Beklagligt var, att det ibland bestods fångarna olämplig föda, t. ex. då slottsfogden Mollerus bakade bröd åt dem af blandsäd full med svingel utan att sålla den, hvaraf följden blef, att många grepos af yrsel och föllo omkull. Värre var dock, att det gick så långt, att fångarna vid ett par tillfällen svulto. I sin nöd åto de t. o. m. gräs på vallarna. Följden af svält och dålig näring blef naturligtvis, att en del fångar blefvo sjuka och dogo. Alla dödsfallen kan man ej anse som en följd af den brist på föda, fångarna ledo, men faktiskt inträffade de flesta dödsfallen vid den tid, då fångarna ledo störst nöd. Att beräkna antalet döda ryssar låter sig ej göra, men med hänsyn till utsträckningen af den s. k. rysskyrkogården på Visingsö kan deras antal mycket väl skattas till ett- à tvåhundra. Ett uttryck för fångarnas förtviflan, när de hade det som värst, var, att både de gemena och general Golovin begärde, att man hellre skulle låta skjuta dem än låta dem svälta ihjäl. Värst var nöden våren 1717 (troligen i maj), då häraf framkallades en fullständig revolt; 174 fångar trängde sig då vid ett tillfälle genom vakten och rymde bort från ön, och på sommaren samma år rymde på en gång ett sjuttiotal. När konungen fick reda på de sorgliga förhållandena, inskred han omedelbart, och på order från högste ombudsmannen väckte advokatfiskalen Benedikt Eckerman åtal inför Göta hofrätt mot landshöfding Patkull för det han försummat att i rätt tid skaffa nödigt underhåll åt fångarna och för att han ej riktigt utbetalt de för dem utanordnade medlen. Patkull sköt skulden på upphandlingsdeputationen, hos hvilken han upprepade gånger påmint om nödvändigheten af att medlen till fångarna utanordnades i rätt tid, hvaraf dock intet resultat följt, utan hade medlen ofta kommit flera månader senare än de bort. Landshöfdingen sade sig visserligen, då nöden varit störst, ha för fångarnas räkning tagit i anspråk för annat ändamål afsedda medel, men då regementsmedlen ej fingo angripas, hade det enligt hans påstående ej räckt med de andra medlen. Han hänvisade för öfrigt till att han gjort upp med en handels man Petter Lallerius i Jönköping om att föranstalta tillförsel till fångarna, och att denne lämnat en del varor på kredit till fångarna. Patkull erkände sig ej ha felat på annat sätt, än att han ej med sina besvär vändt sig direkt till konungen, men det berodde enligt hans påstående ej på ondt uppsåt utan på att han "ville skona Hans Maj:ts milda öron för besvär och klagomål". Otvifvelaktigt faller någon del af skulden till fångarnas lidanden på upphandlingsdeputationen. Denna hade visserligen ej alltid kunnat utanordna medlen, när det bort ske, men den tyckes dock någon gäng visat onödig långsamhet. Äfven om man medgifver detta, kan man dock ej finna annat, än att alla rannsakningar, som hofrätten höll, tydligt visat, att landshöfdingen har den allra största skulden. Hofrätten ansåg, att Patkull svikit sin plikt, som ej underrättat konungen om fångarnas lidanden, och det visades, att flera af hans uppgifter voro osanna. Så framgick det, att landshöfdingen haft till sitt förfogande flera andra medel än regementsmedel, utan att han dock användt något vidare vidare till fångarna. Det visades särskildt, att han våren 1717, då nöden var som störst, haft medel till sin disposition, och hofrätten ansåg, att han bort betala fångarna med en del af den mängd nya mynttecken, som den 2 april nedskickats till utväxling. Vidare påstods det, att landshöfdingen mycket väl visste, att köpmannen Lallerius ej var i sådana villkor, att han ensam kunde fullgöra en så stor leverans, som var nödig för fångarna, men han hade icke desto mindre strängt förbjudit Grännaboarna och andra att öfverföra något till Visingsö och sälja det till fångarna utan att ha fått hans särskilda tillstånd. Och hvad värre var; landshöfdingen hade ej brytt sig om att kontrollera, om Lallerius fullgjorde leveranserna, och när denne allde les upphört med tillförseln i april 1717, hade han ej upphäft förbudet för andra att föra varor till Visingsö. Visserligen hade Grännaboarna trots förbudet öfverfört en del varor, men dessa hade, såsom öfverstelöjtnant Wolfrath meddelat landshöfdingen, varit alldeles otillräckliga. Ej utan skäl ansågs det, att det varit landshöfdingens skyldighet att vidtaga lämpliga åtgärder för att få i gång en större tillförsel till ön; han hade ju ej ens brytt sig om att utfärda en allmän kungörelse i länet om rättighet för alla att sälja varor åt fångarna, sedan den han vidtalat, visat sig ej kunna utföra leveransen. Allt detta är svåra fel af Patkull. Han tyckes ej ha hyst några mänskliga känslor mot fångarna; det bestyrkes ytterligare däraf, att han, då några af fångarna begifvit sig till Jönköping för att hos honom klaga öfver nöden, behandlat dem som rymmare och låtit dem undergå spöstraff. Ytterligare mindre vackra åtgärder från Patkulls sida kommo i dagen vid de mycket noggranna undersökningar, som gjordes i hela hans sak. Den 8 maj 1718 blef hofrätten färdig med målet, och den dömde Patkull till att vara sitt ämbete förlustig. Domen synes väl motiverad, då det ådagalagts, att fångarnas lidanden framför allt berott på Patkull. Han hade mycket väl reda på deras lidanden men vidtog inga kraftiga åtgärder för att förbättra deras ställning. Visserligen vände han sig, som nämndt är, vid flera tillfällen med klagomål till upphandlingsdeputationen, men när det ej hjälpte, borde han vändt sig till konungen, och i afvaktan på dennes beslut vidtagit kraftiga provisoriska åtgärder för att lindra fångarnas nöd. Därför faller den tyngsta skulden på honom, äfven om upphandlingsdeputationen, som jag redan påpekat, har någon skuld i saken. På konungen faller ingen annan skuld, än möjligen den att hans stränga åtgärder gentemot landskamrer Girs, som användt regementsmedel för fångarna, indirekt medverkat till rädslan att taga äfven andra medel i anspråk för fångarna. Dock hade ju landshöfdingen i någon mån användt andra medel till fångarna, och han hade endast haft att gå vidare på den vägen samt att föranstalta om rikare tillförsel till Visingsö. Om så skett, hade fångarna ej fått lida, och den svenska staten hade sluppit den nesan, att det skall gå till eftervärlden, att den låtit krigsfångar svälta. Visserligen var det endast kortare tider, och i allmänhet tyckes utspisningen ej ha varit dålig - t. o. m. brännvin unnade man fångarna -, men det är dock ett faktum, att verklig nöd rådde bland fångarna våren 1717, och att de äfven fingo utstå lidanden i juli samma år. När rättegången inleddes mot Patkull, är mig ej bekant, men det var troligen under hösten 1717, och långt innan domen afkunnades det skedde den 8 maj 1718 - var han försatt ur tjänstgöring. Sedan december 1717 sköttes landshöfdingämbetet af landssekreteraren och landskamreraren. Alltsedan högste vederbörande fått klart för sig fångarnas nöd, förspörjas inga klagomål. De hade det nu drägligt och kunde ej klaga öfver att bli svältfödda. Konungen var angelägen om att tillräcklig tillförsel skulle ske till fångarna på Visingsö. Härom gaf han vid ett par tilliällen order, senast den 20 oktober 1718 i skrifvelse till den nye landshöfdingen Anders Leijonhielm. Under 1718 förekommo inte heller några revolter bland fångarna såsom under 1717, men enstaka rymningar skedde naturligtvis, liksom varit förhållandet under 1716. Rymlingarna blefvo emellertid, som förut sagts, snart infångade. Innan de ryska fångarna sammanförts å Visingsö, hade ju många af dem användts till arbete å skilda orter inom riket, men på Visingsö fingo nästan alla gå sysslolösa. Visserligen hade konungen medgifvit, att bönderna på ön fingo taga ryssar i sin tjänst mot att föda och kläda dem, men af denna rättighet begagnade sig naturligtvis helt få. Det var på så sätt rätt mycket arbetskraft, som gick förlorad och härpå tänkte de styrande vid vissa tillfällen. Så fick landshöfding Patkull i maj 1717 order frän ombudsrådet Feif att inkomma med uppgift, om något arbete kunde finnas för de ryska krigsfångarna på Visingsborg. Landshöfdingen föreslog, att fångarna skulle i vidsträcktare grad få tagas i enskild tjänst, att fångar skulle få användas vid artillerigården i Jönköping, såsom förut skett, samt till att upprensa den graf, som dragits genom Jönköping under Karl XI:s tid men sedan till största delen grott igen. Grafvens upprensning sades vara af stor betydelse, emedan vådeld lättare skulle kunna släckas, om grafven var fylld med vatten. Det blef emellertid intet af att använda fångarna till arbete utom Visingsö, men landshöfdingen erhöll order att undersöka, om det fanns möjlighet att bereda dem arbete på själfva ön. De arbeten, som funnos att göra här, voro emellertid endast några smärre reparationer på slottet, vallarnas iståndsättande och några dikningsarbeten, hvilket allt var snart gjordt, hvarefter intet arbete fanns för fångarna. Mot slutet af år 1718 var man betänkt på att förlägga fångarna hos bönderna på ön, men häraf blef intet. De fingo liksom förut vara instängda på slottet. Som högste chef för fångarnas bevakning tjänstgjorde förtfarande öfverstelöjtnant Wolfrath, men militären hade nu betydligt reducerats, hvarför konungen befallde, att af bönderna, torparna och drängarna på Visingsö skulle ett hundra uttagas och göra tjänst som slottskarlar och vakta fångarna, såsom före militärens ankomst skett. Konungens order i denna sak var daterad Strömstad den 21 oktober 1718, men med utförandet gjorde man sig ingen brådska. Wolfrath, som från Strömstad erhållit del af ordern, hade ingen befogenhet att utföra den, hvarför han vände sig till landshöfdingen med begäran, att denne skulle ge slottsfogden order att uttaga och till Wolfrath öfverlämna de etthundra bevakningskarlarna. Landshöfdingen fick äfven direkt från konungen order i saken, och han hade redan träffat sina dispositioner, när han erhöll Wolfrats bref. Något uppdrag åt slottsfogden att utföra ordern gafs ej, troligen emedan han ansågs mindre lämplig att utföra detta grannlaga värf, utan det blef lagman Brohman, som anmodades att efter lagmanstingets slut begifva sig till Visingsö och uttaga det fastställda manskapet. Befolkningen på ön var förstås ingalunda glad att nu åter få underkasta sig vakthållningen. Men värst var, att det för fångarnas öfvervakande var olämpligt, att man reducerat den militära bevakningen och åter tagit allmogen i anspråk. Som bekant inträffade också nu den beklagliga händelsen, att Visingsborgs slott till största delen lades i aska. Resultatet af den undersökning om eldens uppkomst, som landshöfdingen ålade lagman Brohman att förrätta, är visserligen icke bekant, men ingen anledning finnes att betvifla riktigheten af traditionen, som förmäler, att fångarna varit orsak till eldsvådan. Däremot torde ej uppgiften, att slottet brunnit ned julafton vara fullt riktig. Landshöfding Leijonhielm uppger åtminstone, att öfverstelöjtnant Wolfraths berättelse om slottsbranden är daterad den 23 de cember 1718, hvarför det är troligast, att slottet brunnit antingen den dagen eller den föregående. Till följd af slottets förstörande kom man i förlägenhet om fångarnas härbärgerande. Som förut nämnts, uppgafs fångarnas antal nu till 1,623. Man inkvarterade dem hos bönderna på ön men kunde ej få plats till alla, hvarför Wolfrath begärde, att landshöfdingen skulle låta hämta 243 danska, 16 holländska och 13 engelska fångar från ön. Landshöfdingen ville dock icke tillmötesgå denna begäran, innan order kommit från högsta ort. Snart kom emellertid order från arfprinsen af Hessen, att alla fångarna skulle föras från Visingsö och förläggas till Jönköping, Eksjö, Gränna och Växjö. Denna sistnämnda stad kunde ej mottaga mer än 500 man, hvarför således tillsvidare öfver 1,100 voro kvar i Jönköpings län. Landshöfding Leijonhielm klagade öfver, att så många fångar svårligen kunde bevakas, samt att deras underhåll skulle välla svårigheter, och han begärde, att de flesta skulle föras till Linköpings och Örebro län, och i ett underdånigt memorial, dateradt Stockholm den 13 febr. 1719, föreslog han, att 170 fångar skulle förläggas till Vadstena, 170 till Skänninge, 150 till Linköping, 150 till Örebro och 120 till Askersund, och den 5 mars bifölls detta förslag. Under våren afsändes några holländska och engelska fångar till Göteborg för att därifrån hemskickas. De ryska fångar, som voro kvar i länet, uppgifvas den 9 april 1720 till 170. Den förteckning, som då uppgjordes, upptog 31 man gamla, bräckliga och sårade, 72 man mest gemena soldater under befäl af en kapten Hamilton samt 67 stycken sjömän och civila under en kapten Dascolis kommando. Fångarna hade det i alla afseenden bättre, sedan de förlagts å spridda orter. Flera fingo tjänst hos enskilda personer, särskildt i Jönköping, och erhöllo utan något ansträngande arbete åtminstone kläder och föda. De, som ej voro i enskild tjänst, skulle få underhåll per vecka, hvilket skulle utgå af det löpande årets räntor, och äfven om underhållet någon gång var knappt, uteblef det åtminstone ej. Fångarna hade nu relativt stor rörelsefrihet och möttes med om möjligt än större vänlighet än förut, och det liksom förut särskildt från kvinnornas sida. Många ryssar knöto förbindelser med svenska kvinnor, men äktenskap följde nu aldrig, äfven om parterna själfva önskade det, emedan kung Karls förbud för dylika äktenskap aldrig upphäfts. Ändtligen slog med Nystadfreden den 30 augusti 1721 befrielsens timma för så väl de fångna ryssarna i Sverige som de fångna svenskarna i Ryssland. Den tanken tränger sig ovillkorligen fram, hvilka fångar som haft det värst. I allmänhet torde det varit de svenska fångarna i Ryssland, men klart är, att Visingsövistelsen var svår för ryssarna, och att någon fullständig motsvarighet till den ej kan påvisas för svenskarna i Ryssland. På Visingsö voro ju samtliga ryssar instängda, dock med rätt att vissa tider röra sig inom vallarnas område, och äfven om många svenskar i Ryssland fingo samtidigt utstå liknande eller värre lidanden, så var det andra, som hade det bättre. Att märka är dock, att det var framför allt svenska offi cerare, som hade det bättre, under det att de svenska soldater, som gjorts till tvångsarbetare, ofta i ryska grufvor, nog i regel hade det svårare än de ryska soldaterna på Visingsö. För alla, som kunnat utstå lidandena, kom freden som en välgärning. Af båda parterna var den säkert lika efterlängtad.